Skriv ut

Adrian kunde inte gå eller äta men Gud gjorde honom frisk

adrian nygard
Marian och Thomas Nygård anpassade hela livet för att kunna hjälpa sin svårt handikappade son Adrian. Hans tarmar kunde inte ta emot mat, istället fick han näringsdropp via en intravenös kateter. Dessutom var musklerna så svaga att han tvingades sitta i rullstol. Vändningen kom i samband med en enkel bön till Gud, då Adrian blev totalt helad! Nu berättar Marian för Inblick om miraklet som fascinerar alla – inklusive läkarna.

Marian och Thomas Nygård i norska Sandnes hade varit gifta i åtta år när sonen Adrian föddes. Under de första månaderna tydde allt på att han var en frisk pojke. Men när Adrian var knappa halvåret och för första gången fick smaka lite babygröt spände kroppen sig i en båge av smärta och Adrian skrek förtvivlat. Nätterna igenom fick Marian och Thomas turas om att bära sitt otröstliga barn.
– Det är förfärligt att se sitt barn ha så ont och inte kunna göra något, berättar Marian.
När Marian helt slutade med amningen blev läget ännu sämre. Adrian gick ner i vikt, och trots att han tidigare kunnat gå började han nu krypa igen. Han blev en skugga av sig själv.
 
Tålde ingen mat
– Vid 13 och en halv månad fick han näringsdropp för att tarmen skulle vila sig. Då blev han mycket bättre, men när han fick mat igen blev han snabbt lika dålig. Det gick flera år innan läkarna kom fram till att Adrian inte kunde ha något i tarmen, varken mat eller mediciner. Han tålde ingenting.
Så småningom fick Adrian en centralvenös kateter, som kopplades sterilt morgon och kväll. Hela nätterna fick han näringsdropp, och tillsyn krävdes dygnet runt. Båda föräldrarna jobbade hemma för att vårda Adrian.
Det var inte bara tarmarna som krånglade. Adrians muskler blev svagare och svagare, oavsett hur mycket han tränade.
– Varje gång som han blev sjuk av något virus eller förkylning blev han riktigt dålig, och det kändes som att han blev lite sämre för varje gång.
 
År av böner
Marian och Thomas har en stark tro på Gud, och genom åren har det blivit många böner för sonen. Både för att han skulle bli helt frisk och för att han skulle få vara smärtfri och uppleva bra dagar.
När Adrian var fyra år försonades han med sin egen situation.
– Han sa att han hade bett så mycket om att bli helad, så nu visste Gud om det. Vi kände det som att vi kunde leva med hans handikapp samtidigt som vi var öppna för att Gud kunde gripa in.
Men Marian berättar också om ett tillfälle då hon – ensam hemma – skrek ut sin frustration till Gud över att han inte gjorde Adrian frisk, och samtidigt hur hon lämnade över ansvaret till Gud – där det hörde hemma.
En gång, flera år senare, sa Adrian: ”Det är ju en win-win-situation”. När föräldrarna frågade vad han menade, berättade han vad han precis kommit på: ”Om jag lever så är jag hos Jesus. Om jag dör så är jag hos Jesus. Jag vinner hur det än blir!”
 
110 kilo medicinsk packning
Åren gick. Adrian blev konstant sämre och rullstolen användes allt oftare. 2012 – när Adrian var tolv år gammal – skulle Marian och Thomas fira sin 20-åriga bröllopsdag med en semester och ville gärna besöka en kristen konferens. Eftersom de lyssnat mycket på lovsångsmusik från Bethel Church i Redding funderade de på att åka dit – ända tills de konstaterade att flygresan dit var för lång för Adrian.
– Vi hade känt att Gud var med oss, men när vi slog ifrån oss idén så blev Gud stilla. Under två månaders tid märkte vi inte av hans närvaro. Vi konstaterade att Gud blev tyst samtidigt som vi gav upp tanken om Bethel, och när vi började prata om det igen kände vi Guds närvaro igen. Så vi var övertygade om att det var det här Gud ville – trots att flygresan innebar ett jätteprojekt där Adrian skulle behöva intravenös näring även på flyget och där bara den medicinska utrustningen skulle väga 110 kilo.
Föräldrarna frågade Adrian hur han såg på om andra ville be för honom.
– Han tänkte lite, ryckte på axlarna och sa: ”Vet inte. Jag har ju ett bra liv.”
 
En enkel bön
Trots svårigheterna gick flygresan bra och familjen kom säkert fram till Redding. På konferensen överväldigades de av en Gudsnärvaro.
– Adrian sa: ”Oavsett vad Gud har för mig, så vill jag ha det.” Han var trygg och vi visste att Gud hade goda planer för honom. När vi hörde om de fantastiska helandeunder som skett i församlingen, blev jag omskakad, men väldigt glad. Det var som om min upplevelse av Guds karaktär ändrade sig.
När det blev dags för förbön lyfte Adrian sin hand. En ung man kom fram för att be för honom.
– Han bad en enkel bön om nytt liv i mage och tarm. Det hade vi säkert bett om 100 gånger tidigare. Adrian kände inget under bönen, men han tyckte det var skönt att få förbön.
Efter mötet åkte familjen till en restaurang. Adrian frågade om han fick ta en brödpinne. Även om han inte kunde äta, brukade han få lite mat att leka med under måltiden.
– Efter en stund frågade Adrian om han fick ta en till. Vi sa: ”Nej, du har redan en”. ”Inte nu längre”, svarade Adrian.
 
”Som om jag frös till is”
– Det var som om jag frös till is, när jag förstod att han ätit den. Vi visste att Adrian definitivt inte tålde att äta, han hade testat sig bara en vecka innan resan. Och vi visste att det skulle bli kritiskt så fort maten kom nära magen.
– Vi övervägde att åka till sjukhuset, men det skulle bli en så stor grej att förklara allt, så vi bestämde oss för att avvakta och hålla honom under uppsikt. Vi frågade säkert 50 gånger om han hade ont, men det hade han inte, så vi åkte tillbaka till nästa möte.
Då kom två kvinnor fram som också ville be för Adrian. De bad om nytt liv i mage och tarm och om styrka i armar och ben. Inte heller den här gången kände Adrian något.
På kvällen hade Adrian fortfarande inte ont, och frågade om han fick äta en halv skiva bröd.
 
Muskulatur byggdes upp
– Vi valde att testa, för han hade ju inte haft problem med brödpinnen. Vi kände oss oförklarligt fridfulla och trygga i att Gud gripit in.
Thomas låg i Adrians rum under natten, men Adrian sov gott. Nästa morgon mådde han bra – och bad om frukost.
– Vi förstod att Adrian var helad, men vi visste inte från vad. Men redan efter ett par dagar visade det sig att han även klarade att gå mer och mer utan rullstol, och när jag kramade om honom kände jag att hans muskulatur byggdes upp.
På flyget hem slapp Adrian den intravenösa näringen som han levt på i tio år – istället kunde han äta vanlig flygplansmat.
 
Sjukgymnasten chockad
Väl hemma ringde Thomas läkaren, som blev minst sagt chockad – men också fantastiskt glad för Adrians skull. För första gången på åtta år gick Adrian in på mottagningen på egna ben.
– De nya undersökningarna visade att hans matsmältningssystem hade blivit totalt helat, konstaterar Marian.
– Även sjukgymnasten fick en chock. ”Varifrån har du fått de här nya starka musklerna?” ropade hon. Och så fick Adrian berätta vad Gud hade gjort i hans liv.
– Sjukgymnasten konstaterade att under de tre veckorna som gått sedan förra undersökningen hade det vuxit fram ny muskelvävnad. Detta händer inte hos ett barn med avancerande muskelsjukdom. Det var inte svårt för henne att se att det hade skett något här som inte kunde förklaras.
– Adrians sjukdom är väldigt dokumenterad, och nu blev även helandet väl dokumenterat. Norsk media uppmärksammade helandet och de två läkare som skött honom gick ut och berättade att det inte fanns någon medicinsk förklaring till vad som hänt Adrian.
 
Miraklet i bokform
Adrian själv var mest bara glad och tacksam för att han var frisk. Nu kunde han äta vad han ville och röra sig normalt. På hösten efter USA-resan kunde han för första gången gå i vanlig skola, efter att tidigare haft lärare i hemmet.
– Det var så mycket han fick lära sig. Cykla, hoppa på studsmatta, åka skidor. Att kunna resa och att sova över hos kompisar – allt på en gång. Det var helt fantastiskt. Som att leva i ett kontinuerligt äventyr, berättar Marian.
Besöken och telefonsamtalen till familjen blev många, för alla ville se Adrian frisk – det som de hade bett för i så många år. Men samtidigt började ryktena gå.
– Vi hörde folk prata om oss, utan att de visste vilka vi var. Då bestämde jag mig för att skriva en bok, för att berätta sanningen.
Boken kom ut i Norge förra hösten och i somras kom den svenska översättningen ”Jag har ju ett bra liv”, utgiven på Libris förlag.
– När vi delar vårt vittnesbörd, då öppnar andra upp och berättar sitt vittnesbörd också. Det gör något med oss när vi hör vad Gud har gjort i människors liv.

Eva Ruderstam  Med tillstånd av tidningen Inblick.

INBLICK är nyhetstidningen som beskriver omgivningen utifrån den lilla människans perspektiv. Med tyngd i kristna opinionsfrågor och tydligt ställningstagande för "dessa mina minsta" förmedlas nyhetsreportage med socialt fokus. I varje veckas tidning finns dessutom flera härliga reportage om vad Jesus gör i vanliga människors vardag. Kommer ut på torsdagar. Innehåller utförlig TV-bilaga från Kanal 10 och Kanal 10 Norge.